Nya Zeeland

Den senaste veckan har vi besökt platser och vänner i
närheten av Hamilton. Hamilton lake är en sjö i centrala stan som varit
rekreationsområde sedan slutet av 1800-talet. Nu finns en fin gångväg runt sjön
(ca 4,5 km) där vi tog en runda på två varv. Pukekon, Nya Zeelands egen
sumphöna, trivs runt sjön i vassruggarna. Det är en färggrann och orädd fågel
som bara kan flyga på låg höjd.

Näckrosorna blommade så fint i sjön.

Marlon, Mariza och deras dotter Maira från Brasilien umgicks
jag med när jag jobbade i Hamilton. De bjöd oss på middag en kväll.

Ännu ett snabbt besök till stranden vid Raglan hann vi med.
Denna morgon tränades galopphästar på stranden. Det såg härligt ut att flyga
fram i full fart!!

Dawn Dixon fyllde 70 år i mars 2012 och firade sin
födelsedag på caféet vid Nikau Caves som ligger ca 15 min från Dawn och Rodneys
farm Pukewaimai. Vi passade på att äta lunch tillsammans med Dawn på samma
ställe, dagen innan vi lämnade Hamilton.

Två nätter på hotell i Auckland avslutar våra ca 8 veckor i
Nya Zeeland. På Aucklands museum finns denna maoriska träskulptur. Det blir vår
sista bild på denna reseblogg. Tack till er som läst och kommenterat – det har
varit välkomna hälsningar hemifrån för oss. Vi ses snart hemma i Sverige!

Hälsningar och kramar

Ia och Hans-Göran

Efter mycket resande fram och tillbaka i landet, stannar vi nu i Hamilton till det blir dags att åka hem. Jag har ju bott i Hamilton i ca 3 år och har fortfarande en hel del vänner här. Min kinesiska kompis Yi och hennes familj tog oss ut på lunch (Yam Cha eller Dim Sum) och vi njöt av god kinesisk mat!

I Hamilton finns en fin stadsträdgård som jag faktiskt aldrig tidigare besökt. Den är organiserad som ett antal mindre ”tematrädgårdar” (kinesisk, japansk, indisk, engelsk, italiensk) – fantastiskt vackra. En av våra favoriter var den indiska trädgården som tydligt påminde om Taj Mahal i Agra.

Hamilton ligger mitt på nordön, så det tar ungefär lika lång tid att åka till havet på västsidan (Tasmanska sjön) och på östsidan (Stilla havet). Det är nog vanligast att ta sig till västkusten och orten Raglan som är känd som ett pittoreskt litet samhälle med ganska många permanentboende. Här finns ett fint vattenfall Bridal Veil Falls som vi besökte. Fallet är 55 m högt.

Raglan är också världsberömt för sina surfstränder där man har haft surf-VM och ständigt har surfundervisning. Vågorna kommer från vänster vilket tydligen är ganska ovanligt.

Sanden på västsidan av nordön är svart och mycket magnetisk (högt
järninnehåll) ännu ett tecken på öarnas vulkaniska aktivitet. Svart sand
blir naturligtvis mycket varmare i solen är vit sand…..och skor eller
annat skydd för fötterna rekommenderas när man ska promenera där!

Låt mig slutligen visa ett av de favorituttryck som används här i Nya Zeeland, det finns i olika varianter som t.ex. ”100% pure”, ”100% clean and green New Zealand”. Här är ett liknande uttryck på det nybyggda nötslakteriet Te Aroha (som vi naturligtvis besökte!!….).

ia och Hans-Göran

Alla som rest med ia vet att man förr eller senare hamnar på
ett slakteri. Så även jag…

Nya Zeeland har både jordbävningar och vulkaner. Huvudstaden
Wellington (där vi var några dagar) har ca 1500 uppmätta jordbävningar varje
år, men har inte haft några allvarliga sedan 1855, och vi kände inga. För knappt två år sedan
drabbades Christchurch av en jordbävning, med ca 180 döda. Stora delar av centrala
staden skadades och Christchurch Cathedral
förstördes.

Området runt Rotorua drabbades 1886 av ett stort vulkanutbrott,
berget spräcktes och 22 eldpelare sprutade ut lava och aska. Tre
maoribosättningar försvann (ca 120 döda). I Rotorua bubblar det fortfarande i sjöarna, och sprutar ånga från bergsklipporna. Över stan ligger en lätt doft av svavel.

Vi passade på att ta ett dopp i en pool i ”Polynesian Spa”.

I Whakarewarewa besökte vi en maoriby som ligger i ett område med mycket
geotermisk aktivitet med sprutande gejsrar och bubblande gyttjepölar. Man kokar
sin mat i gemensamma kokgropar och badar i gemensamhetsbad med vatten från
heta källor.

Pohutu Gejser

Några mil söder om Rotorua ligger Waimangu Volcanic Valley och där gjorde vi en vandring några kilometer och fick se många exempel på att det läcker genom jordskorpan. Bubblande gyttjepölar, ”kokande” sjöar, och ångpustar från berget. Så sent som 1973 skedde ett utbrott som förändrade naturen.

Med ångan och vattnet som strömmar upp följer många kemiska föreningar och därför bildas avlagringar i många olika färger.

Nu blir det några dagar med mindre aktiviteter så att vi kan vila upp oss.

Hans-Göran och ia

Efter ett par dagar i Hamilton för att tvätta och packa om så fortsatte vi norrut. Med ia vid ratten så styrde vi genom Auckland mot Cape Reinga, nordspetsen på Nordön. Där Tasmanska sjön (mot Australien) och Stilla havet möts (se vågbrytningarna). Här står vi nu 145 mil norr ifrån den sydligaste punkten, Slope Point som vi besökte för två veckor sedan. Vi hade strålande väder, och solen stod nästan rakt över våra huvuden.

Vi bodde i Paihia, och där gjordes den första fredsöverenskommelsen, ”Treaty of Waitangi”” mellan maorierna och engelsmännen 1840. Vi besökte museet, gick en guidad tur och såg en kulturuppvisning med en traditionell hälsningsceremoni, musik och dans.

Allt detta var dock bara uppvärmning för det stora mötet med ”Tane Mahuta” (Skogens Gud).

Först gick vi en guidad tur med en maori, som berättade om skogen,
talade vördnadsfullt till träden, sjöng och spelade flöjt.

Det blev en
minnesvärd kväll i skogen med kauriträd i olika storlekar. Vi fick också
se morepork, en av Nya Zeelands två överlevande ursprungliga ugglor.
En hona och en unge satte sig på en kvist bara 5 meter ifrån oss.

Tane Mahuta beräknas vara mellan 1250 och 2000 år, alltså ganska stor redan när Nya Zealand befolkades av maorierna.

Det är omöjligt att på en liten bild visa hur stora kauriträden verkligen är, men måtten kan möjligen ge en ledtråd om hur stor Tane Mahuta är.

Hans-Göran framför Tane Mahuta.

Ett ”litet”, icke namngivet träd.

Vi tittade också på ett annat stort träd ”Te Matua Ngahere” (Skogens fader), kortare men grövre.

På kaurimuseet i Matakohe kunde vi också se att det funnits ännu större träd. Tane Mahuta är andra cirkeln inifrån, Te Matua Ngahere är tredje inifrån. Cirklarna visar hur grova träden är/var, jämfört med stolarna på golvet.

Hans-Göran och ia

Vi reste från Dunedin direkt till Wellington, Nya Zeelands huvudstad. Det är en mycket trevlig stad med kontinental atmosfär som gör det lätt att trivas och känna sig som hemma. Vi har naturligtvis sett filmen The Hobbit här i Nya Zeeland. Den har spelats in här precis som Sagan om ringen-filmerna. Specialeffekter och olika figurer har tillverkats vid Weta Cave en studio och designercentrum i jätteformat. I besöksbutiken/museet satt Gollum med sin favoritmat i handen…….

Gatorna i Wellington är – som i många Nya Zeeländska städer – mycket branta. En bergbana/spårvagn byggdes 1902 för persontransport. Den går mellan stationerna Lambton Quay och Botaniska trädgården på toppen av en kulle.

Nationalmuseet Te Papa är jättestort och innehåller många utställningar om Nya Zeeland. Natur och djurliv, historia om de europeiska invandrarna och om den ursprungliga befolkningen Maorierna. Bilden visar ett maoriskt möteshus – marae – som finns på en av utställningarna.

Regeringsbyggnaden kallas populärt för The Beehive (bikupan). Vi gick en guidad visning och lärde oss om parlamentet.

Efter en händelserik helg i Wellington flög vi norrut tillbaka till Hamilton. Berget Mt Taranaki syntes tydligt i det soliga vädret!

ia och Hans-Göran

År 2012 som varit ett mycket speciellt år för oss avslutades
i stil genom att vara med på nyårsdansen med den dansklubb i Dunedin (South
Dunedin Dance Club) där jag var medlem i två år. Medelåldern i denna dansklubb
är nog nästan 80 år…..men ett förvånande stort antal bekanta ansikten hälsade
oss välkomna. Vi var klädda i folkdräkt och hade en miniuppvisning där vi
dansade polskor (Bingsjö och Boda) och hambo. Så deltog vi i de andra
dansaktiviteterna också förstås. Kvällen avslutades med Auld Lang Syne och
Happy New Year-kramar till höger och vänster.

Bob och Eunice Sammes från dansklubben är engagerade
volontärer och tågvärdar på turistjärnvägen Taieri Gorge Railway som går från
Dunedin upp genom en brant dalgång till det karga landskapet uppe på platån i
Central Otago. Slutstationen heter Middlemarsch. Järnvägen byggdes under
guldrushen i Otago på 1870-talet. Vi åkte ToR till Middlemarsch med Bob som vår
personliga guide.

Norr om Dunedin alldeles utanför Oamaru finns ett märkligt
geologiskt fenomen på stranden; ett antal klotrunda ”stenar” som
bildats av olika jordlager för miljontals år sedan. Några nya
”stenar” bildas inte, men de som legat begravda i sandstenen vid
strandkanten kommer sakta fram och ser ut att ”rulla ned” på
stranden. För mer info se:

http://en.wikipedia.org/wiki/Moeraki_Boulders

Med denna rapport lämnar vi sydön och åker tillbaka norrut.

Ia och Hans-Göran

För ca 180 miljoner år sedan tillhörde Nya Zeeland kontinenten Gondwana. Längst söderut på nuvarande sydön finns fossiliserade rester av en skog som växte då. Platsen heter Curio Bay.

Under Gondwana-epoken fanns dinosaurier och en särskild typ som heter Tuatara (tillhör släktet Rhynchocephalia). När Nya Zeeland hade skiljts från kontinenten Gondwana dog dinosaurierna ut (för 65 miljoner år sedan) men Tuataran finns fortfarande kvar, bara i Nya Zeeland. I naturen hotas den av olika rovdjur som planterats in av européer, t.ex. vesslor, illrar och katter. På museet i Invercargill föder man upp Tuatara i fångenskap och släpper ut i naturen. Den äldsta innevånaren i Tuatara-familjen är Henry 110 år gammal.

Det är kanske lätt att tro att Bluff utanför Invercargill är Nya Zeelands sydligaste punkt (latitud 46 grader 36 min 54 sek syd; longitud 168 grader 21 min 26 sek öst). Men Slope Point ligger lite längre söderut (latitud 46 grader 40 min 40 sek syd; longitud 169 grader 00 min 11 sek öst).

På sydöns stränder ser man ibland Hooker’s sea lion – en av de mest sällsynta och hotade arterna av sjölejon. Stränderna Cannibal Bay och Surat Bay är favoritplatser för sjölejonen och vi lyckades få se två honor och två hannar. Hannarna simmade i vattnet och en av dom kom upp, reste sig på fenorna och kollade in oss.

ia och Hans-Göran

Vi reste söderut från Dunedin till Invercargill via huvudväg nr 1. Landskapet präglas av lantbruk med djurhållning. Framförallt mjölkkor och får finns här liksom ett flertal stora slakterier och mejerier.

På sträckan Gore – Invercargill (ca 6 mil) mötte vi minst 15 mjölkbilar med släp på väg till Nya Zeelands största mejeri som finns i samma område. Alla mjölkbilar var av märkena Scania eller Volvo!

Jaha, så var det Ingemars kommentar om renar i NZ……Det finns inga renar här och har aldrig gjort det. Jag tror att inslaget i radion handlade om renar i Syd Georgien utanför Sydamerika (där dom har funnits länge) och nu ökat i antal så att växtlighet och djurliv hotas. Renarna ska slaktas bort så att naturen kan återgå till ursprungligt tillstånd. Jag har inget med slakten att göra.

Den enda ”ren” som vi har sett här satt på ett stängsel utanför en gård i The Catlins, ett område på sydöstra sydön.

ia och Hans-Göran