Efter ett par dagar i Hamilton för att tvätta och packa om så fortsatte vi norrut. Med ia vid ratten så styrde vi genom Auckland mot Cape Reinga, nordspetsen på Nordön. Där Tasmanska sjön (mot Australien) och Stilla havet möts (se vågbrytningarna). Här står vi nu 145 mil norr ifrån den sydligaste punkten, Slope Point som vi besökte för två veckor sedan. Vi hade strålande väder, och solen stod nästan rakt över våra huvuden.

Vi bodde i Paihia, och där gjordes den första fredsöverenskommelsen, ”Treaty of Waitangi”” mellan maorierna och engelsmännen 1840. Vi besökte museet, gick en guidad tur och såg en kulturuppvisning med en traditionell hälsningsceremoni, musik och dans.



Allt detta var dock bara uppvärmning för det stora mötet med ”Tane Mahuta” (Skogens Gud).

Först gick vi en guidad tur med en maori, som berättade om skogen,
talade vördnadsfullt till träden, sjöng och spelade flöjt.


Det blev en
minnesvärd kväll i skogen med kauriträd i olika storlekar. Vi fick också
se morepork, en av Nya Zeelands två överlevande ursprungliga ugglor.
En hona och en unge satte sig på en kvist bara 5 meter ifrån oss.

Tane Mahuta beräknas vara mellan 1250 och 2000 år, alltså ganska stor redan när Nya Zealand befolkades av maorierna.

Det är omöjligt att på en liten bild visa hur stora kauriträden verkligen är, men måtten kan möjligen ge en ledtråd om hur stor Tane Mahuta är.

Omkrets 13.77 m
Höjd (på stam under grenar) 17.68 m
Total höjd 51.2 m
Virkesvolym 244.5 m3

Hans-Göran framför Tane Mahuta.

Ett ”litet”, icke namngivet träd.

Vi tittade också på ett annat stort träd ”Te Matua Ngahere” (Skogens fader), kortare men grövre.

Omkrets 16.41 m
Höjd (på stam under grenar) 10.21 m
Total höjd 29.9 m
Virkesvolym 208.1 m3

På kaurimuseet i Matakohe kunde vi också se att det funnits ännu större träd. Tane Mahuta är andra cirkeln inifrån, Te Matua Ngahere är tredje inifrån. Cirklarna visar hur grova träden är/var, jämfört med stolarna på golvet.


Hans-Göran och ia